Den här sidan har korrekturlästs
85

Skottet brann — och från midten af kokarden myste en liten mun med likblåa läppar.

”Charmant, min herre, charmant träffadt!” ropade Gustaf muntert; ”ni är mästare på pistol, och jag anser för en ära att erkänna mig öfvervunnen.”

”Tackar! Tvenne laddade pistoler återstå ännu — den ena i er hand, den andra i min — och allvaret måste hafva sin skatt, likaså väl som skämtet. — Skjut! men skjut ej i luften; ty snabbare än den kula ni sänder dit upp, ilar derefter er fattiga själ, så säkert, som jag träffade kokarden i er mössa.”

Tystnad.

”Min herre”, yttrade slutligen Gustaf, i det han med omsorg riktade pistolen mot Alberts bröst”, min herre! Ni äger sjelf bedömma, huruvida det ens är mig möjligt att skjuta bom på detta korta afstånd — anser ni det möjligt?”

”I sanning, väl riktadt — lycka till väl träffadt också”, svarade Albert, kall och stel, som en marmorstaty.

”Att jag i denna riktning aflossar skottet, är säkert, men akta ert ansigte för pappersförladdningen; ty, på min ära, är icke den det enda, som möjligtvis kan komma att genera er”,

8