Den här sidan har korrekturlästs

88

”Jag besvär er, vid allt hvad jorden och himlarna hafva heligt — begå ej ett brott i er galenskap, ett brott, som ni efteråt skall ångra — ett mord — ett —”

Gustafs ögon irrade omkring, liksom sökte de någon utväg till flykt. Regnet dånade starkt mot ladans väggar, och det prasslade spöklikt i granträdens qvistar.

Den mörke hemske mannen, ur hvars ögon en mördande eld allt vildare och vildare sprutade, följde troget med pistolmynningen hvarje förändrad ställning Gustaf i sin dödsångest gjorde. Slutligen öfvergifvande allt hopp om att kunna undfly den fara, hvaruti han så lättsinnigt störtat sig, tryckte Gustaf den venstra handen till bröstet, liksom ville han dermed skydda sitt hjerta mot den dödande kulan, och höjde den högra mot himmelen, i det han, samlande sina sista krafter, ropade med en röst, så djupt klagande, att den nästan väckte stormens deltagande, emedan den för ett ögonblick tycktes sakta sig.

”Om ni mördar mig, djefvul! — ert öga har redan jagat blodet ur mitt hjerta — så vet, att ni bringar efter mig mor och syskon i grafven! — Vid honom deruppe, som en gång skall döma oss båda, vid er egen odödliga själs