Sida:Sara Widebeck.djvu/94

92

Se — se — hur hon vinkar sin älskade man — —
Med henne att lefva för evigt, går an!

	Qvinnorna (fragmenter af deras klänningar göra byxan sällskap).
Nej, Albert! nej, Albert! så kallt är dess möte, Så stelnad dess blick och så isadt dess sköte.
	Albert.
Se stormen i svartdrägt står redo vid strand, Sitt vigselord talar och höjer sin hand — Nu framlyser solen — hvad gyllene ringar I böljan! dem alla den bruden mig bringar.
	Qvinnorna.
Oss lyster att se denna brudklädda bölja; Till henne, till henne vi derför dig följa. Oss lyster att täfla med henne om dig I kärlek och trohet på stormande stig!
	Albert.
Så följen, brudtärnor! deltagen i balen, Ty stor är den sköna skumglittrande salen, Och brudsängen bädden — så slumrar jag bra. Ha ha ha ha ha ha!
	Qvinnorna.
Ha ha ha ha ha!
Nu stå de olycklige på klippstranden, vid hvars orubbliga fot Wennerns vågor nedlägga