Den här sidan har korrekturlästs

94

Ett vildt skrik spränger fram ur skogsbrynet — och man ser fanjunkaren och hans följeslagare störta derutur. Ett än vildare skrik från klippstranden — och — — — liksom bländande sjöliljor, slingra sig åtta hvita ben i vågorna och försvinna — — — se — se — der visa de sig ånyo, flätade kring tvenne svarta mansben, som under dödsryckningar sparka mot höjden — — ännu en gång synas de, men blekare, blekare — — — der — ve! ve! för tredje gången — för tredje gången — — men en nyfiken solstråle, som framtittar öfver molnmuren kring himlahvalfvet, ser elementets raseri fira sin seger öfver menniskans — de svarta benen röra sig ej mera mot höjden och de hvita kräla, liksom grafmullens änger, kring ett lik.

När fanjunkaren och hans kamrater kommo på klippstranden, sågo de vågorna drifva sitt oroliga men likgilltiga spel mellan klipporna, liksom kände de ej värdet af de offer de mottagit — — och likväl hade verlden förlorat en verkligt stor man och fyra verkligt fria qvinnor.

En ny folkskara nalkades stranden, i spetsen för hvilken den andlige mannen, hvarom vi förut talat, jemte Lidköpings borgmästare och råd gingo. Efter en lång hemsk tystnad, under hvilken allas blickar stirrade ut åt den stor-