Den här sidan har korrekturlästs
95

mande Wennern, började den andlige sålunda, i det han, knäppande ihop händerna, lyfte sina tårfyllda ögon mot himmelen.

”Arma mensklighet! afgudiskt böjer du dig i stoftet för detta foster af din egen sjelfklokhet, detta bländverk som du kallar idé, och tillbeder så länge, till dess Baals-bilden störtar ned öfver ditt eget hufvud! Olyckliga varelser, hvilkas lik nu irra omkring på hafsens djup, er lefnad var en kedja af villor och förbrytelser; dess sista länk var sjelfmordet — dess sista? — Era barn, era stackars fader- och moderlösa barn, hvad skall blifva af dem?”

”Herr pastor”, svarade borgmästaren, ”hvad aktrisernas barn vidkommer, tycker jag vi kunna skicka dem till Kongl. Teaterns elevskola, hvarest de, så framt de hafva något frö af konsten i arf efter sina föräldrar, kunna få tillfälle att utbilda sig. Men värre är det med Saras och isynnerhet Celestines. Sara har visserligen något gods efter sig; men hon skall hafva några lefvande nära anhöriga på qvinnolinien, boende i Bryggargränd i Stockholm, hvilka nog torde vara hågade för att bestrida de oäkta barnen moderns qvarlåtenskap; ty Sara, som hatade alla verldsliga former, ville ej göra och har ej heller gjort något testamente till förmån för de sina.”