långt och slingrande emot södern, och slutade sig vid en bottenlös källa, behållande hela året om samma vattenmassa, utan förändring. Luften i denna af naturen bildade underjordiska grotta ägde en angenäm svalka, som hvarken sommar eller vinter varierade många grader. I dess innersta, som var upplyst blott af en spricka i det öfverhängande kalkstens-taket, hade traktens ägarinna låtit anlägga en mossbänk, ofvanför hvilken i sjelfva muren var inristadt ordet: Hämd.
Det led mot aftonen i Juli månad 182.... På mossbänken sutto bredvid hvarandra två personer, som redan länge varit i ett ifrigt samtal, hvilket nu tycktes ha tagit en ändå allvarsammare vändning. Den ena af dem, ett ungt fruntimmer, af omkring 22 år, hade i sin blick något djupt lidande, som ingalunda var ett uttryck af kroppsliga plågor, men deremot utmärkte ett svårmod, hvars följd vanligtvis är en för tidig död. Hennes röst liknade en på afstånd hörd harpas försvinnande ljud, och på hennes tunga uppsmälte orden i hvarandra, till en ljuf och rörande harmoni. Hon var vid detta tillfälle klädd i djup sorgdrägt och bar till hufvudbonad, endast en stor svart voile, tillbakakastad för att lemna ansigtet öppet, och nu fallande vårdslöst öfver skuldrorna och bröstet, hvars bländande hvithet lyste derigenom.
