med skida var instucken, och på fötterna Indianska skinn-skor (moccasins) besatta med mångfärgade stråperlor.
Denne i drägt och utseende så egna man hade omsider hört den högljudda jemmer, hvarmed de tre offren uppfyllde trakten. Liksom öfverraskad deraf, upplyftade han sina ögon från marken, vid hvilken de hittills tycktes ha varit fästade. Van ifrån vaggan att se faror omkring sig, hade han öfvat sitt sinne att i vigtiga ögonblick icke förlora fattningen, och han insåg vid första ögonkastet modrens och barnens förtviflade ställning, samt att nästa minut medförde dem en säker död. För att besluta en sak behöfde han blott en sekund, och dess utförande gick lika hastigt, ty han begrep ej att skilja tanken från handlingen. I hans sinne voro de ett; också hade han vid alla tillfällen visat att endast ögonblickets impuls var hans drifskäl. Skor, rock, bössa voro hastigare bortkastade än flygande svalan vänder från en riktning till en annan. Nu störtade han i det häftiga strömdraget, och sköt med kraftig arm undan de brusande böljorna, än kämpande emot strömmen att hålla sig uppe, än sträfvande efter ett tag i det flytande huset. Detta lyckades; hans ena hand fattade redan i boningen, då denna sänkte sig för alltid i djupet af floden. Ett genomträngande skrik
