Valdagen instundade, och den församlade folkhopen var vid detta tillfälle ovanligt talrik. Öfverallt talades blott om det nedriga brottet och man gissade på, hvilka ursäkter Henrik möjligtvis skulle kunna framdraga. Sinnesstämningen tycktes med hvarje minut blifva allt mer ogunstig för honom, äfven hos hans eget parti, och det var ej längre något tvifvel, att han ju skulle förlora valet och sin popularitet för alltid, så framt han ej kunde afskudda sig den gjorda anklagelsen. Det var ingen tid att förlora — han skyndade upp i tribunen, och yttrade der, ibland annat, till sitt försvar: ”Man har tillvitat mig ett brott, för hvilket jag, lika med en hvar af er — ryser. Medborgare! en sådan blodgerning har ännu aldrig varit begången i denna stat; mitt urskuldande skall äfven sätta våra efterkommande i stånd att säga detsamma. Ja, jag skall urskulda mig, så omöjligt det ock nu förefaller mången, — jag skall till och med, genom mitt försvar, sätta er i tillfälle att sjelfve bedöma karakteren af mina förtalare, och sålunda ej blott afskudda mig nesan af denna anklagelse, utan for mina landsmän äfven upptäcka en, inom denna stats område ingången, afskyvärd och onaturlig förening emellan två varelser. Dertill behöfves endast två ord, och då man i dag tvungit mig att yttra dem, så hören: Det påstås, att jag förfört Emilia ***.
Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/110
Den här sidan har korrekturlästs
