”Ni har förolämpat mig, min herre,” sade han häftigt, ”och jag skall veta, att i sinom tid fordra reparation.”
”Den skall lemnas er,” svarade främlingen med liknöjdhet, ”och blifve enderas död slutet på vår strid.”
”Vare det sagdt!” utropade Henrik. ”Jag önskar blott känna, med hvem jag skall gå att strida på lif och död. Säg mig äfven orsaken till ert hat och ert förolämpande. Jag påminner mig aldrig förr ha sett ert ansigte.”
”Ni har rätt; det är första gången i vår lefnad, som vi kommit i hvarandras väg, det är dock icke första gången, som jag i tankarna talt med Emilia ***s förförare.”
”Förmätne! hvem är ni?” utropade Henrik häftigt, och grep efter den främmandes arm.
”Hvem jag är?” upprepade denne och föll i ett hemskt skratt, som varade flera minuter. ”Mig känner förföraren nog, om han vet hvad Emilia nu heter.”
”Store Gud! Ni skulle vara ....”
”Emilias man,” svarade Georg med en skarpt ljudande röst. ”Ja, Emilias man, som svurit att hämnas hennes vanära eller föröka antalet af dina brott med ännu ett annat mord.”
