”Gå, olycklige, gå ifran mig!” yttrade Henrik och gömde sitt ansigte i händerna.
”Tro ej det,” sade den andre; ”denna dag är så god som en annan för hämden. Jag har antagit er utmaning, jag skall ej undandraga mig att stå vid hvad jag sagt”
”Gå,” upprepade Henrik med bortvändt ansigte, ”jag slåss aldrig med Emilias man.”
”Det är en usling blott, som ej står vid sina ord,” svarade Georg.
”Lika godt! Min föresats är fattad, jag kan ej slåss med er.”
”Återtåg denna föresats,” ropade Georg, med tilltagande värma; ”ty helig är min ed, att tvinga er till en duell på lif och död.”
”Gör hvad ni vill. Er hämd är rättvis. Våra vapen skola, vid Gud! aldrig korsas!” — Det bestämda i detta Henriks svar lemnade Georg ej något hopp öfrigt, att kunna nödga honom till en duell. Hans naturliga häftighet hade i detta ögonblick uppbrusat till en låga, som han ej förmådde dämpa. Vildsint upphöjde han sin hand och slog dermed Henrik i ansigtet.
Flera af dem, som voro vittne till detta utbrott, skyndade att kasta sig på förolämparn och att binda hans armar; men Henrik hindrade detta genast
