båda döds-fienderna kommo i någon gemenskap med hvarandra. Henrik började nästan att glömma bort hotelsen och beredde sig att snart intaga sitt säte i Kentuckys Underhus.
Det var en mörk och stormig Söndagsafton i November månad. Henrik satt, jemte sin maka, framför en stor kol-eld, och på moderns knä hvilade deras lilla barn sitt hufvud, djupt inslumrad efter att länge ha lekt med de lyckliga föräldrarne. De lena lockarne föllo åt sidan om det täcka ansigtet, och de små händerna voro knäppta tillsammans. O! huru ljuf är icke detta barns slummer! tänkte Henrik för sig sjelf, vid åtanken af de många sömnlösa och oroliga nätter, han haft i flera år. Gifve Gud, att mig vore förunnad en enda timmas sömn, så lugn, så söt, som denna! Sänkt i dessa och dylika betraktelser, var han ännu, då barnet hastigt ur sömnen springer upp och med ett gallskrik kastar sina armar omkring moderns hals, vid hennes barm gömmande sitt ansigte. Med svårighet kunde man förmå gossen att tala, och då det omsider lyckades, framsnyftade han blott, att ”det var så rysligt att se pappa betäckt med blod.” Förgäfves sökte föräldrarne öfvertyga den lilla uppskrämda varelsen, att alltsammans endast varit en dröm, att fadren mådde väl och satt leende vid
