skyende alla, och i sitt sinne af alla skydd, förbannad af sina medmenniskor, af Himlen fördömd, nöjd blott med stormarne, hvilkas ras instämde med hans upprörda känslor. När han ändtligen nådde sitt hem, möttes han af Emilia, som med utsträckta armar emottog honom såsom sin hämnare, hvilken hon välsignade. Aldrig hade hon förr så öfverhopat honom med ömhetsbetygelser, aldrig hade hon ännu förekommit honom så intagande. De talade blott om sin kärlek, de tycktes lefva endast för hvarandra. ”Denna är min rätta bröllopsdag!” utropade hon i vild yra och slöt sina armar omkring hans hals.
Men om detta var hennes rätta bröllopsdag, så öppnade också påföljande morgon en dag af sorg och bekymmer. På grund af starka misstankar, hade magistraten i Frankfurt genast låtit utfärda arresterings-ordres emot Georg, och de nådde hans boning, innan Emilia ännu hunnit sansa sig i glädjen öfver den utförda hämden. Denna underrättelse emottogs af de båda makarne på ett olika sätt: för Georg tycktes den ej vara alldeles oväntad, och fastän han tydligen lät förstå, huru mycket han föraktade anklagelsen och anklagarne, förklarade han sig dock genast villig, att åtfölja budbäraren till fängelset. Emilia deremot, som icke anat, att misstankarne för mordet någonsin
