Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs
— 8 —

hördes från qvinnan och barnen, och i nästa sekund voro både de och den hjeltemodige mannen störtade i strömdragets förfärliga hvirfvel....




Några få månader hade passerat, sedan detta hände. Bob — så kallades den djerfve simmaren — gick åter helt trygg på fasta landet, och hade nästan glömt att han vågat sitt lif för att rädda tre andra menniskors, hvilket hade lyckats honom genom otroliga ansträngningar. Den tacksamma modren hade i glädjen öfver sina barns frälsning erbjudit honom, till belöning, all den lilla egendom, som ännu återstod henne efter öfversvämningarne; men detta anbud hade han afslagit. Grannarne skulle äfven önskat gifva honom ett prof af sin aktning för hans ädla gerning; men de kände för väl mannens karakter. De vågade knappt för honom nämna ordet belöning, utan låtsade som denna bedrift blott varit en af hans hvardags-handlingar.

Bob (ett förkortadt Robert) var en af det folk, hvars existens ångbåtarne liksom tillintetgjort. Hans yrke var att i så kallade flat-boats (pråmar, gjorda af bjelkar, löst sammanbundna med sega qvistar i stället för tåg) nedföra de vestra och norra staternas produkter till New-Orleans att der försäljas; detta arbete, som sysselsatt honom