kunde falla på Georg, upptog saken liksom en person, som, vid uppvaknandet från en lång sömn, får höra förtretliga nyheter. Hon ville länge icke tro möjligheten af sådana order, och behandlade den utskickade på ett sätt, som gjorde honom belåten med att den anklagade var Georg och icke Emilia. Men då hon slutligen öfvertygades om anklagelsens verklighet, höll hon sig dock vid den tanken, att Georg omöjligen kunde bli öfverbevist och fälld; och hans frigifvande, efter en sådan anklagelse, syntes henne blott såsom en ytterligare hämd, hvaröfver hon på förhand gladde sig.
Georg afreste och inställde sig, på kallelsen, inför rätten. Hans försvar hade i början allt utseende af giltighet, och många röster höjdes redan bland folket, som förklarade, att misstankarne voro ogrundade. Dessa misstankar ökades likväl med hvar dag, och efter någon tid började brottslingens försvar att allt mer försvagas. Han hade till och med vid tvenne serskildta tillfällen fällt sins emellan stridiga yttranden, och hans förklaringar invecklade sig ej sällan i en gordisk knut, som han ej sedan mäktade lösa. Hans anklagare försummade icke, att begagna alla möjliga medel att öfverbevisa honom och aflockade honom beständiga förklaringar, hvarmed han ofta försade sig. Detta oaktadt kunde han icke fullt öfverbevisas, och domen skulle
