rådde ett lugn, som fångvaktarn påstod sig aldrig förr hafva sett hos någon dödsfånge.
”När jag tänker på morgondagen,” yttrade hon, sedan de åter blifvit allena, ”förefaller det mig, som förestode en stor fest, tillställd för att fägna en nyfiken folkmängd, som alltid är i behof af skakande skådespel. I forntiden höllos äfven sådana blodiga fester, der menniskor dödades, för att roa pöbeln; äro vi ännu i dag bättre än dessa hedningar? Då lefde likväl en anda, som ofta ingjöt sig hos offren, och undanryckte dem från nesan att som boskap slagtas inför folkets ögon — denna anda, finnes den i dessa tider?....”
”Det som var stort och ädelt i Roms republik,” svarade Georg, ”är det ock i vår. Hvad Romarn kunde uträtta, det kan ock Nord-Amerikanaren. Anda saknas ej, gif endast medel till handling,”
”Hvarest ej anda felas, att verka något stort,” sade Emilia, ”der finnes alltid medel att utföra bedriften. Se här, hvad Försynen sändt oss.”
Med dessa ord framtog hon ur barmen en liten flaska, fylld med opium, och räckte den åt Georg.
”Hälften är för dig,” fortfor hon med en segrande blick, ”och resten tillhör mig.” Så sagdt, satte hon den öppnade flaskan till sin mun, beredd att nedsvälja sin andel af drycken.
