se så, nu sitter det, nu slungas han, minsann! sukert in i evigheten.”
Med dessa och dylika uttryck fortfor hon yrande, till dess ögat slocknat och läpparne blefvo orörliga. Georg uthärdade ej denna syn, utan tömde spasmodiskt, i ett enda drag, det öfriga i flaskan. På Emilias bleknade läppar tryckte han ännu en kyss, tillslöt gråtande hennes halföppna ögon och lutade sitt hufvud emot hennes bröst. Inom några minuter hade drycken gjort sin verkan.
Men hvad de hade väntat skulle bli dödens sömn, var icke annat än en djup dvala, åstadkommen af detta berusande medel, en dvala, hvarur vaknandet blef lika förfärligt, som inslumrandet varit oförmärkt. De hade tagit alltför små satser af denna farliga dryck, för att deraf kunna dödas, och vid dagens uppgång funno de sig, med förundran, ännu höra till de lefvandes antal. Med ny förtviflan blickade Emilia omkring sig, och då hon kommit till visshet, att morgonen verkligen lyste äfven för henne, men derjemte besinnat, att Georg ännu andades, blott för att genast undergå det nesligaste dödsstraff, öfverväldigades hon af smärtan, och störtade, med ett skri, sanslös till golfvet.
Georg öfverlemnade sig emellertid åt tankarne på den förestående afrättningen. Hans inbillning
