målade för honom de sista ögonblicken med glödande färger, och han tyckte sig redan släpas uppföre galgen af rättvisans blodige tjenare.
Samma stund återkom Emilia till sig sjelf, och detta, liksom af en ödets skickelse, i det ögonblick, som det stora torn-uret förkunnade, att den sista timman var inne. Dess dån gaf henne en styrka, långt ifrån naturlig i hennes utmattade tillstånd. Häftigt fattade hon Georgs arm, pekande åt det håll hvarifrån ljudet kom, och lyssnade noga till hvarje klockslag. När de slagit ut, hördes buller utanför fängelset, och slamret af nycklar förkunnade någon persons ankomst.
”Man kommer!” ropade Emilia, och lutade hela sin kropp emot dörren, så att den ej måtte kunna öppnas. ”Ännu är tid till räddning. Skyndom oss!”
På bordet låg en knif, som Georg vid sina måltider begagnat. Med häftighet tillgrep hon den, och kastade sig handlöst mot sin mans bröst, svängande i luften öfver hans hufvud det mördande vapnet. Georg förstod hennes mening, och stötte knifven ända till skaftet genom hennes rygg. Ej en suck hördes från Emilia, hennes enda utrop var ett svagt afskeds-ljud: ”Farväl, Georg.”
Den öfverlefvande mannen betraktade, under några sekunders tystnad, liket af sin mördade
