bundna tillsammans, att knuten låg öfverst på hans hjessa. En krona af fjädrar satt på hans hufvud, och rundt omkring öron, nacke, ja äfven större delen af ansigtet svajade de brokiga ormskinnen. I handen bar han en skallra, som oupphörligt sattes i rörelse, och i förening med den gällaste stämma gjorde en musik, ohygglig att höra. Denna öfverste prest — om han så får kallas, chefen för besvärjarne, — sysselsatte sig för en lång tid, med att förvåna åskådarne, medelst en mångfald af gester, ställningar, grimaser och utrop, och slutade sin bråkiga förrättning med att draga en cirkel af mjöl omkring elden[1]. Tre andra rusade nu in; deras kroppar voro målade, till hälften röda och till hälften svarta, ögonen hvita och ansigtet rödrandigt. När dessa hade slutat dansa, infunno sig tre andra, med röda ögon och hvita ränder på svarta ansigten. Slutligen satte sig alla midt emot fången, tre på högra och tre på venstra sidan om öfverste-presten, och en sång uppstämdes, accompagnerad af skallrorna, som väldigt skakades. Härpå nedlade den förnämste af dessa gycklare fem korn i marken och började en oration, hvarunder han till den grad svängde armar och händer,
- ↑ Cirklar af mjöl betydde, hos Indianerne, deras jord, liksom cirklar af korn betecknade hafvet, o. s. v.
