de äldre tycktes isynnerhet kraftig i sitt språk, ty vid hvarje mening han yttrade, råmade de andra Indianerna till bifall, och då han slutat, kände Smith flera händer, som våldsamt lades på honom. Men Powhatan dämpade åter den sjudande våldskraften och tvingade barbarerna att draga sig tillbaka. Han talade nu sjelf en lång stund och tystnade slutligen, under salvor af bifallsrop, både från dem som sutto i rummet, och från de utanför huset stående.
Smith förblef ej länge oviss om sitt öde. Två stora stenar buros in af några Indianer och lades på marken, framför Powhatan. På en vink af denne, störtade flera af de vilda från sina säten; ännu en annan, och den olycklige fången kände sig släpad till dessa stenar, på hvilka man nedlade hans hufvud. Indianer, hvilkas kroppsstyrka skulle gjort dem ibland civiliserade nationer allmänt beundrade, stodo öfver honom med upphöjda klubbor; deras ögon gnistrade af blodlystnad.
Minuten var inne, det fattades blott klubbornas fall, och den hvita mannen skulle ej mer varit bland de lefvande. Då framflög, med vindens snabbhet, en qvinna inför bödlarne. Tårar strömmade från hennes mörka ögon, och det långa svarta håret flöt i vågor utefter hennes bara skuldror. Hennes klädsel var fullkomligt Indiansk, men
