öfverlade ej med sig sjelf, om denna kärlek var beqvämlig för henne — hon öfvervägde ej så noga alla för och emot — hon tänkte ej på skillnaden i rang emellan en okänd främling och en kejsare-dotter. Hennes kärlek var den sanna, gudomliga känslan, som, i sin renhet och okonstlade skap-lynne, så sällan träffas i våra dagar. Fläckfri, såsom Eva före fallet och oförskräckt lik en af de kristne martyrer, stod hon midt ibland sina vilda landsmän en öfverjordisk varelse, för hopen obegriplig. Ledd af sitt hjertas hela makt, och obekymrad om den fara, hvarför hon sjelf utsatte sig, kunde hon, utan att rodna, trotsa sin fars och sin nations vilja, och ställa sig, en svag och maktlös qvinna, till mål för den förres vrede och den sednares hämd. På knä vid sidan af den, om hvars lif hon bönföll, lindade hon sina armar omkring honom, och tvekade ej att nedlägga sitt hufvud på hans. ”Fullborden nu ert blodiga företag!” utropade hon, ”Pocahontas vet att dö med den hvita mannen, om hon ej kan frälsa hans lif.”
Powhatans själ var ädel. Äfven han var i stånd att sätta värde på en sådan handling. Det allvarsamma ansigtet mörknade väl för ett ögonblick, då han såg för sig en mensklig varelse, som understod sig att motverka hans befallningar; men den mulna blicken klarnade lika hastigt; och på
