dotterns frihet, om alla Engelska fångar och vapen återgåfvos, med flera andra vilkor. Powhatan emottog nyheten med en fars förtviflan, och öfverlemnade sig länge åt den bittra sorgen; men faders-känslan gaf slutligen vika för hans pligt, såsom höfding för en hel stam, och vägande inom sig fördelarne af att innehafva de Engelska fångarne och vapnen och hålla kolonisterna i en ständig osäkerhet, mot glädjen att se Pocahontas vid sin sida, svarade han budbärarne med köld: ”Den store Anden ville straffa mig, då han tillät min egen dotter att ryckas från mig. Hans vilja är nog. Jag afbidar med lugn den dag, då hon får återvända till sin far. Men skamlig fred gör jag icke för hennes skull, fastän jag älskar fred mera, än ett helt års skörd. Återvänden, erbjuden från mig en evig fred, en båtlast med säd, och lika många fångar och vapen, som fingrar på mina händer, emot hennes frihet.”
Kolonisterna antogo ej dessa fredsförslag, och ett år gick till ända, utan att någotdera partiet ville gifva efter; de hvita, väl vetande huru kär Pocahontas var för den gamle mannen, och väntande således att han, förr eller sednare, skulle gå in på de föreslagna vilkoren. Men hans kraftiga själ stod ej att beveka, så mycket han också älskade den våldsamt bortröfvade dottern; han led,
