förstånd satt henne i stånd att begripa och värdera. London var väl då ej hvad det nu är, men det var likväl för henne en hel verld, der man behöfde en mennisko-ålder, för att bese och fatta allt. Hon hade hitintills sett endast den lilla kolonien i Virginien och sin fars obetydliga wigwams, men då Brittiska hufvudstaden, med alla dess torn och hus, låg framför henne och hon såg sig omringad af folkhopar, som, under stoj och brådska, pressade hvarandra, kunde den medfödda Indianska yttre liknöjdheten för allting ej mera hindra henne från att, förvånad och halft bäfvande, utropa: ”Ja, sannerligen de Christnas Gud är den enda, sanna Guden!”
Äfven vid hofvet blef hon presenterad, och kung Jakob och hans drottning emottogo henne på ett sätt, som gjorde dem heder. Nyfikenhet att se en Indiansk prinsessa, var väl kanske första driffjedern till den beviljade audiensen, men det intresse, som den förtjusande qvinnan ingaf alla, som sågo och lärde känna henne, förvandlade snart all nyfikenhet till bevågenhet, och innan Pocahontas lemnat de med gunstbetygelser henne öfverhopande kungliga personerna och de artiga och smickrande hofmännen, var blott en tanke om henne, och den så fördelaktig, som möjligt.
Efter slutad audiens, drog Pocahontas sig
