tillbaka för att gå ut, och hade redan nalkats dörren, då en välkänd stämma hviskade i hennes öra: ”Pocahontas! Pocahontas!” — En dödsblekhet flög öfver hennes kinder, armen darrade, der den låg på Rolfes arm, och knäna svigtade under bördan af kroppen. Hennes ögon spejade genom rummet, men de funno ej honom med den vänliga och bekanta rösten. Trängseln förde henne snart ur rummet, dörrarna tillslötos bakom henne, och der återstod ej mera något hopp att få se honom, som hon både längtade och fruktade att möta.
Följande dagen gaf bekräftelse på hvad hon knappast vågade hoppas, då Smith, den så länge för död ansedda Smith, stod framför hennes, ögon. Ett lätt bryderi tycktes i första ögonblicket bemäktiga sig den bedragna älskarinnan, men, hämtande sig åter med en förundransvärd hastighet, helsade hon på honom och betäckte derefter med händerna det ansigte, der hon ej längre kunde dölja utbrottet af sina känslor. Den olyckliga! huru sviken såg hon sig icke nu af den man, hvilken hon på god tro lemnat sin hand! hvilka bedrägerier och lögner blefvo icke nu upptäckta, hvartill hennes man egnat sig, för att vinna ett hjerta, som tillhörde en annan! Ej ett ord kom öfver hennes läppar på en lång stund; den sårade och förolämpade qvinnan qväfde harmen i sitt sköte och tillät den icke
