Gud, hvars lära jag nu bekänner, bedyrar jag, att Pocahontas är oskyldig till detta brott. Nej, du måste icke, du kan icke drifva bort från dig ett barn, som bäfvande, i ett främmande land, ser endast främmande ansigten omkring sig.”
Från denna dag lefde hon med sin adopterade fader, sin man och sitt barn, dels i London, dels på landet deromkring, i ett angenämt och lycksaligt lugn, och tiden förflöt i denna lilla familjekrets, med en snabbhet, som var öfverraskande. Kapten Smith stannade väl ej länge i England, efter Rolfes ankomst dit, emedan hans kall återfordrade hans närvaro i kolonien, men han tog af sina så kallade barn ett heligt löfte, att tidigt följande vår begifva sig efter honom. Hans afsked af Pocahontas var ömt, och både far och dotter fällde tårar i hvarandras armar. ”Farväl!” slutade hon, då han försvann ur ögonsigte. ”En aning säger mig, att vi ej mer skola se hvarandra. Ett besynnerligt öde bjuder, att ingen af oss skall få nedlägga sitt hufvud i den jord, der förfäderna hvila. Min stjerna skall slockna öfver en främmande kust, och hvarken far, bröder eller landsmän gråta vid den nyss uppkastade grafven. — Farväl ännu en gång! För med dig till vännerna bortom hafvet, till den trakt,
