Lördag få vi lady Rebecca om bord, och olycklig den, som då ej har slutat sitt arbete!”
Under dessa beredelser för Pocahontas emottagande på ett till kolonien afseglande skepp, inträffade en händelse, som tillintetgjorde alla planer och spridde sorg öfver hvarje ansigte. Den älskvärda och af alla omtyckta Indianskan hade, alltsedan Smiths afresa varit försänkt i ett slags dysterhet, som, fastän den i början ej hölls för serdeles betydlig, småningom antog formen af en verklig och djup melankoli. Hennes fordna glädtighet var allt mer och mer sällsynt, och uteblef slutligen helt och hållet. Det klara och brinnande mörka ögat liknade aftonstjernan, sedd igenom ett töcken, dess lågor slocknade, liksom lampan emot morgonen. Lättheten i rörelsen och gången, som utgjort allas beundran, öfvergick i tröghet och liknöjdhet att komma från stället. Men mildheten, denna en qvinnas skönaste prydnad, öfvergaf henne icke, och om Pocahontas ej mer i det yttre igenkändes, var hon dock alltid densamma för den, som kunde läsa i hennes själ. Att en sjukdom tärde henne, utvisade den utmagrade och försvagade kroppen; men hvari denna sjukdom bestod, kände hvarken vänner eller läkare. ”J kunnen intet göra för mig,” sade hon, då någon deltagande person ömmade för hennes olycka, att
