tråna bort på denna sköna jord; ”min sjukdom tillhör ej menniskor att bota. Sägen mig, finnes det en hand, som förmår rycka undan döden och förgängelsen en planta, som blifvit uppryckt af stormarne, och som maktlös utsträcker sina afbrutna rötter öfver den mull, i hvilken hon nyss uppväxt i ungdom och trefnad? Hvem är den, som kan säga, att han återskänkt lif åt en vissnande blomma eller en aftynande insekt? Och om det ej står i mensklig makt att frälsa en så obetydlig varelse, som masken eller plantan, huru fåfängt är det då icke, alt vilja återge kraft åt ett hjerta, som med hvarje dag klappar långsammare, och som slutligen skall upphöra att slå, lika oförmärkt, som ljudet försvinner emellan bergen!”
Hennes aftynande fortfor emellertid tydligt. Läkarne gjorde allt hvad de förmådde; medikamenter slösades; men sjukdomen visade ingen förändring, den gick långsamt, men med säkra steg framåt. Den beklagansvärde mannen lemnade ej ett ögonblick, dag eller natt, sidan af den tillbedda makans sjuksäng, och om hans böner kunnat verka, huru säkert skulle icke Pocahontas då blifvit räddad! När hennes ömma blick hvilade på honom, tycktes hans ansigte endast uttrycka hopp och lugn; men så var det icke, när hon fästade sina ögon på något annat föremål, eller
