ömt betraktade de späda ansigtsdragen af den ende sonen? Olycklige! du led, och du led förskräckligt! Dessa lidanden kan blott han förstå, som en gång vakat vid en makas dödsbädd.
Ändtligen nalkades upplösningen af lifvets sorgespel, och sista akten deraf öppnades i all sin hemska högtidlighet. Aftonens dystra skymning var spridd öfver skådeplatsen, lamporna brunno med möda. Himmelen var betäckt med dessa tunga moln, som lofva åska och oväder, luften hade denna före åskväder qvalmiga egenskap, som på de flesta sinnen åstadkommer en verklig oro. Pocahontas hade länge varit försänkt i en djup slummer; hennes af lidandet uttröttade lemmar gåfvo vika för naturen, och sömnen skänkte dem en hvila, hvars sötma de ej smakat på många långa nätter. Det föreföll flera gånger de närvarande vännerna, att hennes bröst emellanåt rörde sig häftigare, och att öfver de bleknade blåhvita läpparne hon mumlade fram några ord, som för deras öron liknade afbrutna ord ur allmänt bekanta böner, och som ljödo liksom nedstämda harptoner. Der voro äfven i rummet sådana personer, som, vid åsynen af den slumrande qvinnan, intogos af en djup religiös känsla och som höllo före, att hon redan talade med englarne, som voro utsedda att föra henne till den himmelske Fadrens thron i paradiset.
