sitt hjerta, ”tack vare Gud! jag är ännu med er, jag kan ännu omfamna er. Sörjen icke; hvarföre sörjen J? Jag är ju här, midt ibland er alla! Då min stund kommer, lemnar jag er — om den stunden är fjerran eller när, det vet blott Han, som talar derute ett mäktigt språk för den förstummade naturen. Hvilken herrlig stämma Han har! Hör! Han hotar med bestraffning och förstörelse. Store Gud! haf medlidande med oss, glöm våra fel och svagheter, och välsigna det barn, som är den första afkomman af dina hvita barns förening med de röda! Skänk honom den kraft och det ljus, att han må kunna för mina fordna landsmän, skogens röde invånare, förkunna Din lära och utvisa för dem, att Du och ingen annan är den enda och sanna Guden!”
Efter några minuters förlopp, hvarunder åskan fortfor med fördubblad styrka, började hon åter: ”Han hör mig ej, den oblidkelige Domaren i höjden! Förskräckande äro hans domar! Virginia, mina fäders land, du skall snart ej mera se en enda af dina ursprungliga ägare, och dina skogar, som varit uppfyllda med hjelteropen af Powhatans stam, skola, innan du anar det, förvandlas af den fredlige hvite mannen till åkrar och betesfält för hans boskap! Pocahontas, du är skull till allt detta. Ditt lif är den enda försoning, som kan
