i boken. Bredvid honom på marken låg en trogen hund, den enda vän, på hvilken han litade — och framför spisen värmde sig en katt-unge, den han med nöje såg leka.
”Är Eremiten hemma?” hördes utanför dörren, och stämman var ej bekant, ty husets alla invånare kommo deraf i rörelse. Katten kilade under bordet, och hunden rusade upp, såg sin herre skarpt i ansigtet, liksom för att fråga honom: skall jag skälla? Denne blickade förundrad omkring sig, slog hastigt igen boken, och gömde den i sin portfölj. Sedan, vinkande åt hunden att vara stilla, gick han att öppna dörrn, utan att yttra ett ord.
”Du känner mig ej, Francis Abbott,” sade den inkommande i en lugn och vänlig ton; ”men detta bref skall snart underrätta dig om, hvem jag är.”
”Ett bref från min gamla mor!” utropade Eremiten, och tårar uppfyllde hans ögon. På några ögonblick förmådde han hvarken att tala eller att öppna brefvet, och det var med darrande hand, som han slutligen bröt sigillet. ”Hon är då ännu i lifvet, denna ömt älskade mor? Och min syster, hvad gör hon? tänker hon ännu på Francis? har hon inte redan glömt bort sin bror?”
Med dessa och dylika frågor fortfor han till dess brefvet var öppnadt. Begärligt syntes han
