buskarne, hvars rötter tvättades af floden. Midt emot dem voro de små täcka fallen.
”Detta ställe,” började Abbott, ”är både mitt badhus och mitt förmak. Här i det kristallklara vattnet badar jag sommar och vinter, och hvarken snö, is eller midnattens mörker hindra mig från denna största af mina njutningar. Äfven här talar jag med naturen, denna lärdoms-digra bok. Här lär jag att dyrka den osynliga Makt, som styrer verldarne. Här lär jag att älska de jemte mig lefvande varelserna på jorden. Här lär jag att kufva mina passioner, och att uppskatta menniskans verkliga värde. På denna plats studerar jag och förströr mig.”
”Men ett sådant lif, som det du beskrifver,” invände den främmande, ”är i min tanke egoistiskt. Den som är uppfostrad, som du, och sett nästan alla Europas länder, är förbunden att på något sätt tjena sitt fosterland. Också är du ännu i dina bästa år. Omöjligt kan du ha förlorat all ärelust. Huru kan du gagna dina medmenniskor i denna aflägsna vrå af jorden?”
”Jag har ärelust, deri felar du icke,” svarade Eremiten, ”men den inskränker sig ej till att tjena blott mina landsmän. Hvarje like har i mina ögon lika rätt till mitt biträde, han må vara Europé eller Amerikan. Kalla mig ej egoist; ty vore jag
