det, hade jag stannat qvar i mitt fädernesland, der jag var känd, snart sagdt, af hvar man. Det obetydliga goda jag här gör, förblifver, liksom jag sjelf, insvept i mörker.”
”Hvad nytta gör dig nu denna lysande uppfostran, dessa mångfaldiga resor?”
”Jag har kärt känna verlden,” blef svaret, och en serdeles vigt lades på orden. ”För att rätt kunna begripa sig sjelf, måste man studera andra. År, tillbragta i förvärfvande af denna mennisko-kännedom, äro perlor infattade i guld. Det är en skatt, som en gång kommer innehafvarn till godo, ty han hämtar deraf mången upplysning om sin egen karakter. Mer än ett fel, som han annars skulle öfversett eller hållit för obetydligt, visar derigenom sin rätta mörka sida. Och småningom lär han sig så att skarpt bedöma sig sjelf. Är det ej nytta nog? Gifve Gud, att hvar och en finge lust att lära känna sig sjelf. Vi skulle då snart erhålla en förbättrad mennisko-stam.”
Detta samtal blef hastigt afbrutet af ett skrik, som tycktes komma från någon helt nära, dock icke synlig person. Eremiten rusade upp, liksom ett lejon, väckt ur sin slummer. En sekund var honom tillräcklig, för att kasta sig upp på den trädstam, som låg öfver fallen, och inom ännu en annan, såg han ett barn, som med ilande fart fördes af
