blifvit trampad, i likhet med en stig, hvarpå en skilt-vakt gått fram och tillbaka. Ännu vid den stunden, då den ena dagen säger farväl åt den andra, gick han der i samma rigtning, med samma afmätta rörelser, som hade han varit en maschin, satt i gång genom ånga. Hans kropp var insvept i en vid filt, den han vårdslöst kastat omkring sig på Indianska viset. Ansigtet var gulblekt, och prydt med ett skägg, som räckte ner till bröstet. Ögonen lågo insjunkna i hufvudet, liksom två djupa hålor, bröstet var öppet, hufvudet obetäckt. Det långa, förr så prydliga och berömda håret fladdrade nu vildt för vinden och betäcktes af den allt ymnigare flygande snön. Den olycklige, märkte han detta, eller ville han icke märka det?
Omsider stannade han hastigt, liksom för att betänka sig; men fortsatte snart åter sin promenad, dock ej på samma plats, som hittills. Hans steg förde honom allt längre från kojan genom täta skogen. Det tilltagande bullret af Hästsko-fallet tillkännagaf, att han nalkades den sidan. Ännu en ansträngning — och det majestätliga Natur-undret låg framför honom. Ön var vid denna punkt högst upphöjd öfver fallet; man hade att gå utföre en brant och smal gångstig, omkring hundra steg innan man kom på lika plan med vattnet. Denna
