gångstig, som följer bergets sidor i slingrande krokar, är vid alla tillfällen, äfven midt i sommarn, ganska vådlig och halsbrytande; snö och is hade nu gjort den till en glatt spegel. Eremiten tvekade ej att begifva sig utföre denna stig. Föreställningen att ett enda felsteg kunde störta honom i en för tidig graf, hindrade honom ej att utföra sin afsigt och att fara verkligen vore för hand, var dessutom en tanke, som aldrig fallit honom in. Hvarje rörelse af kroppen förde den djerfve längre än han väntat sig. Hade han ej hejdat den halkande farten, genom tillgrepp af någon stubbe eller buske, som här och der låg i vägen, skulle han följande morgon snarare sett dödens regioner än Niagara.
Vid foten af denna höjd flyter vattnet tätt intill, omkring ytterligare femtio steg, tills det når ena ändan af Hästskon, der det försvinner i djupet. För att man på närmare håll må kunna se detta förfärliga fall, har en träbygga blifvit anlaggd från den punkt, der gångstigen slutar, till omkring 12 fot utöfver sjelfva störtningen. Denna bro hvilar blott på några bjelkar, som blifvit laggda emellan stenar och klippor på bottnen af floden. Bron är alltid opålitlig; det fordras blott att en bjelke gifver vika för vattenmassan, eller att en
