darrade, så att bryggan kastades till höger och venster. Orsaken till denna bergväggens sällsamma skalf, stod ej att upptäcka i mörkret. Var det en jordbäfning? Hade vattnet förnött ännu ett stycke af klippbottnen?
Morgonens första ljusstråle besvarade dessa frågor. Hvilken syn! Hela ytan af den ofvanför fallet breda floden, och så långt ögat uppåt kunde sträckas, var betäckt af lösryckta isstycken, som i en verkligen revolutionär villervalla skyndade utföre floden. Den ena täflade i brådska med den andra. Man skulle tro, att här vore fråga om lif och död — sjelfva Juli-dagarne företedde ej en lifligare syn. Pariser-folket rusade ej i varmare entusiasm mot Tuillerierna och Porten S:t Martin, än dessa is-klippor rullade fram öfver hvarandra. Der synes ett isstycke, snarlikt ett vandrande torn — se huru det kör undan alla småbitar, som ligga i vägen, och med sin breda volym afhåller andra att komma förbi; sitt höga hufvud böjer det ej för någon — tills branten af fallet! — Der täfla tvenne fyrsidiga stycken — de äro ännu begge lika nära målet; men se! det ena förlorar för snart balansen och fastnar på en rot vid stranden, hvarunder det andra löper förbi, och försvinner i djupet — Der kommer från fjerran ett mäktigt stycke, för hvilket allting ger vika; men i villervallan
