halkar det på den slippriga banan, faller, för svagt att mer hindra den påträngande ostyriga massan att nedtrycka det i djupet. Dess sönderslitna lemmar kastas vredsamt i luften, och ett dånande echo är det enda, som återstår af jetten.
”Se sådant,” utropade Eremiten, ”är mensklighetens öde, slägtets historia i sammandragen tafla! I passioner hvimla individerne om hvarandra, de svage pressande blott sina närmast pårörande, de mäktige jagande hopar framför sig, sjelfva någon gång krossade i förtid af retade massor; alla hänförde af tidströmmens ohejdliga drifkraft, och alla störtande, slägte på slägte, i förgänglighetens aldrig mättade djup.”
Under loppet af våren 1831, hade ägaren af
”Goat Island” funnit för godt, att ej längre tillåta
Eremiten ensam bebo den usla kojan på ön. En
hel familj fick lof att dela den med honom. Detta
var den värsta olycka för den från verlden alldeles
skilda enslingen; ty inom hus rådde han nu mer
intet ögonblick om sig sjelf. Det var då ej annat,
än att bygga sig en egen hydda på någon annan
punkt af ön; men äfven detta nekades honom.
Sålunda tvungen att öfvergifva en plats, den han
älskade som sig sjelf, och om hvilken han ej
