timman, då solen står högst på himla-hvalfvet, — och Eremiten var ännu sysselsatt med betraktande af den majestätliga synen. Hela hans själ syntes upptagen deraf. Nöjet af det sköna natur-skådespelet var väl tydligt måladt på hans ansigte; blicken hade dock ett uttryck af en dyster högtidlighet, som var långt ifrån vanligt hos honom. Ögonen voro svullna och uppfyllda med tårar. ”Farväl, älskade nejder!” utropade han med en nedstämd röst, ”som jag snart ej längre skall skåda; ty i Ödets bok står det skrifvet, att denna dag är min sista. Välan, jag är färdig!” Var det en aning, ett slags vetande af hans nu förestående död? Man känner det ej. En hvar döme det sjelf af efterföljande omständigheter.
De återstående papperen undergingo nu en noggrann ransakning. Han genomläste dem alla, och lade dem åt sidan. Några böcker följde sedan i ordningen, hvilka äfven fingo samma plats som de förre. Slutligen kom han till den mystiska boken. Francis öppnade den med ett slags helig vördnad, och betraktade en stund uppmärksamt dess fint tryckta sidor. ”Haf tack,” yttrade han omsider, ”för allt hvad du lärt mig. Din vishet har varit min enda ledsagare. Din tröst var ett Guda-språk, som talade till hjertat. Dig förutan, hvad skulle jag väl varit? Inga profana händer skola vidröra
