Helena var 16 år, då hon beröfvades den sista af sina syskon. Hennes af naturen goda och lättrörda hjerta hade genom detta hårda slag liksom iklädt sig en sorgdrägt, nästan aldrig upplyst af ungdomens glädje, och öfver det täcka ansigtet var draget ett moln, som ingen lyckligare framtid förmådde helt och hållet skingra. Karaktersdraget i anblicken var likväl det fullkomligaste lugn, sådant som månans vid midnatten, eller ytans på en stilla insjö emot skymningen, en sommar-afton. De stora svarta ögonen, så talande de också voro, ägde en dyster mattighet, som, utan att vara sjuklig, antydde att hennes verld var ej bullrets och fåfängans. De voro som trodde, att detta matta öga förebådade en förkortad lefnad, och att den unga flickans beständigt jemna och milda sinnesstämning var ett gifvet tecken till någon ännu fördold sjukdom, som skulle bädda åt henne en för tidig graf, likasom hennes syskons; men kindernas friska färg och den starka, välbildade kroppen motsade en sådan föreställning.
Det var emellertid naturligt, att hon, den sista öfverlefvande af de fem barnen, skulle nu också bli fem-dubbelt kär för sina föräldrar; att hon skulle vårdas med samma ömma omsorg, som en svag Tropisk planta skötes under nordens himmel. För dem ansågs ingen ansträngning, ingen åtgärd för stor till att värja henne för alla möjliga faror,
