henne, som nu blifvit enda föremålet för deras kärlek. De bäfvade för verkan af en fläkt lika mycket, som för den vådligaste smitta. På hvilans bädd, likasom under dagens olika göromål, föresväfvade dem ängsliga skräck-bilder af den älskade dottrens frånfälle, och mer än en natt väcktes de ur sömnen af förskräckande drömmar, som de darrande häntydde på Helena. Omkring hennes säng syntes de ofta midt i nattens mörker vandra, liksom på post hos den sofvande flickan. Och då morgonen kom, huru oroliga voro de att få omfamna henne och från hennes egna läppar höra den glada försäkran, att intet ondt vederfors henne.
Vid denna tid gick ett rykte omkring land och stad, att i granskapet vistades en gammal qvinna, som kunde spå, och som genom åtskilliga profetior stod i mycket rop bland det sämre folket. Till denna gumma begaf sig en afton Helenas far, dels af nyfikenhet att få se den ryktbara troll-qvinnan, dels ock för att möjligtvis rådfråga henne om Helenas framtid. Vid inträdet i kojan, fann han den Gamla sysselsatt att bereda sin tarfliga qvällsvard, hvarunder hon sjöng en visa, som efter folkets sägen vore ”både munter och sorgsen, både vacker och ful,” men hvars ord af ingen begrepos. Vänligt emottog hon den främmande och bad honom hålla till godo hvad huset kunde förmå; men
