knall[1]! — Vi må ej heller glömma den så kallade barbacue, denna från forntiden bibehållna sed. Midt på fältet var ett bord uppsatt, som pryddes af en hel stekt hjort, hvars hufvud, horn och fötter bruket ej tillät att under anrättningen afskära från kroppen, och hvars ben ej fingo krossas. Hvar och en, som dertill hade lust, skar ett stycke ur steken och förtärde, sittande på gröna mossan, denna välsmakande föda.
Äfven bröllops-gästerna underläto ej att på mångfaldiga sätt fira högtiden och på samma gång också roa sig. Kappspringning, målskjutning, bollkastning, dans och sång, omvexlade oupphörligen, och dagen förflöt sålunda omärkligt bland nöjens mängd. I skymningen förenade sig alla de spridda gästerna, och mörkret var knappt lägradt på jorden, förrän dansen begyntes med en ifver, som upplifvade till och med de gamla, hvilkas dansdagar eljest längesedan voro passerade.
I alla dessa nöjen lyste Helena såsom den ljusa medelpunkt, hvarifrån strålarne utgå — i alla syntes hon den första, den bästa, den yppersta.
- ↑ Denna lek är ännu ganska allmän på flera ställen i Norra Amerika. Hvar och en af de spelande har en kastanje med initial-bokstafven af sitt namn inristad deruti. Den, hvars kastanje först spricker i elden, har hopp att snarast hli gift.
