Med beundran skådade henne hela ynglinga-skaran, och de äldre kände sig föryngras vid åsynen af den ej ännu fullt utspruckna rosen. Den lycklige älskarn, som vunnit hennes hjerta, och snart också skulle äga hennes hand, kunde ej vända sin blick från den förtjusande varelsen, och tycktes blott för hennes skull vara hitkommen på jorden. Men föräldrarne, fastän de deltogo i den allmänna hyllningen åt bruden, och med skäl yfvades öfver den blommas fägring, som de uppfostrat, kunde dock ej utan någon oro betrakta henne, och räknade med ängslan hvarje timma, hvarje qvart, hvarje minut som förflöt. Faran minskades väl i den mån dagen framskred, men klockan var ännu icke slagen elfva, denna efterlängtade stund, då Helena skulle fylla sina 21 år och då vigseln äfven borde förrättas. Minnet af den hemska spåqvinnan och den ännu dystrare spådomen reste sig såsom en mörk gestalt upp emellan dem och den så ömt älskade dottern; de vågade knappt vända sina ögon ifrån henne, af fruktan att få se den befarade förändringen. Sålunda räknade de timmar i outsäglig ängslan, på den dag, som endast bordt egnas åt en oblandad glädje.
Det led emellertid åt aftonen; klockan var närmare elfva än tio. Hela bröllops-skaran samlades i stora förmaket, der en andlig man redan stod
