färdig med handboken, att förrätta vigseln. Med otålighet väntade brudgummen på den älskades inträde, — och väl hade han skäl att vara otålig, ty skön var bruden såsom sommarens lilja. Då hon omsider inkom till sällskapet, fanns intet öga som icke rigtades på henne, och rodnaden som färgade hennes kinder, prydde, om möjligt var, ännu mera det alltid så täcka ansigtet. I denna stund föreföll hon många såsom en förklarad varelse, och i sjelfva verket hvad närmar sig mer till ett högre Väsen, än en ung, oskyldig, med verldens fåfänga och uselheter obekant qvinna, som första gången bortskänker sitt hjerta? Finnes någonting mildare, skönare, heligare på denna jord? Väl må hon säga:
”The wealth J require is that of the heart,
”The smiles of affection are riches to me[1].”
Hon lifvas blott af en enda önskan, den, att oqvald få behålla den mans hjerta, som nu tillhör henne!
Klädd i en enkel hvit klädning, med en slöja hängande från det med hvita blommor prydda håret, nalkades hon blygsamt den uppställda bröllops-skaran och gick långsamt fram genom rummet till det ställe, der presten väntade henne. Förtjust
- ↑ Miss Opie.
