i båda händerna, och den gamle mannen hade ögonen fästade på liket, som under flera timmar behöll samma lugna blick och intagande uttryck, som i lifstiden så ofta gjort hans förtjusning. Det var
”So coldly sweet, so deadly fair
”— — — — — — — — — — —
”Her’s is the loveliness in death,
”That parts not quite with parting breath[1].”
Men då han ändtligen upplyftade ögonen från det ännu sköna föremålet, skedde det med ett uttryck af undergifvenhet för ödets hårda beslut — och, händerna sammanknäppta till bön, hördes han ödmjukt utropa: ”Lik Niobé har jag förlorat alla mina barn; mitt lif är nu blott att sörja vid deras grafvar. I hyddan höres icke mer af ungdom någon röst! I din hand, min Gud, antvardar jag i dag det femte, det sista barnet, som var mig anförtrodt”
- ↑ Byron, The Giaour.
