halva ett slags välde öfver sina följesmän, som noga iakttogo att rätta sig efter alla hans rörelser och ständigt hålla sig på ett visst afstånd ifrån honom. När de hade kommit så nära elden, att lågorna upplyste föregångarens åldriga ansigte, stannade hela raden, och ordföranden började sålunda till den vid elden sittande ensamme Indianen:
”Blod är på dina händer, Saloueh. Liksom en hvit man har du förrädiskt slagit den oberedde Mackinac. Hans blod ropar hämd af alla skogens barn. Hans blod ropar rättvisa och bestraffning. Du måste dö, Saloueh. Ditt brott är stort och oförsonligt, kan ej utplånas med annat än blod. Du har druckit hans blod; nu tillhör det oss att dricka ditt. Du måste dö, Saloueh!”
”Din vilja må ske!” svarade Saloueh med ett förundransvärdt lugn, och utan att hans ansigte ett enda ögonblick undergick den ringaste förändring. ”Du har rätt, Meihammoh. Jag har druckit Mackinacs blod — och söt och välsmakande var den uppfriskande drycken! — Det är billigt att man nu får dricka mitt. Jag är färdig.”
”Son af min aflidne gamle vän,” fortfor Meihammoh, ”bittert är ditt öde, men oundvikligt. Ett sådant brott som ditt var oerhördt bland de röde, till dess de bleklagda, falska varelserna kommo till oss från andra sidan om ’det stora hafvet.’ Din
