Missionären uppgaf nu allt hopp att omvända den i hans öfvertygelse gudlöse mannen, och lemnade honom från detta ögonblick till sitt eget, som han kallade ”ohyggliga” öde. Befriad ifrån denna välmenande andlige man, vandrade Bob framåt kretsarne af de uppsatta tälten. Aftonen hade emellertid sänkt sina skuggor öfver trakten, och emellan träden voro upphängda lampor, hvars sken gjorde en stark brytning emot den närgränsande skogens dystra mörker. Ur hvarje tält syntes ljus, och här och der på fältet lågade itända högar af qvistar och mossa. Mennisko-hopar vandrade fram och tillbaka från hvarandras bostäder, och stannade blott här någon afton-hymn från det innersta af ett tält nådde deras öron. På ett kort afstånd derifrån åter, lästes högt ur bibeln af en 70 års gubbe, midt i en krets af lyssnande barn och barnabarn. Tätt utmed denna grupp syntes en annan, lägrad omkring en flammande eld, och som var inbegripen i berättelser om underbara ting och djerft tilltagna äfventyr. Bob, som länge hade vandrat omkring på fältet, men funnit ingenting, som lockade honom att stanna qvar på något ställe, slog sig dock slutligen till detta sällskap, som mest bestod af unga karlar.
”Den gången vann jag seger,” utropade en af dessa män, som, i ordets fulla bemärkelse, var
