Sida:Scener i Nord-Amerika.djvu/234

— 230 —

i rummet och sätta sig ned på den hårda bänken, förrän en andtruten och svettig betjent flyger öfver golfvet med den beställda portionen på en blåhvit porslins-tallrik. Detta är knappt gjordt, förrän andra gäster träda in, och nya beställningar gifvas. För att ej förlora tid, skrika betjenterna ut högt hvad som blifvit bestäldt, hvilket ljud når den uppmärksamme kockens öra 5 sekunder, förrän betjenten sjelf infinner sig, och sätter honom i tillfälle att utan uppehåll aflemna den beställda portionen. Att föreställa sig denna oroliga syn är knappt möjligt, utan att hafva varit vittne dertill. Skriket, springet, gåendet och kommandet, slamret af knifvar, gafflar och tallrickar, pustandet af ätande och löpande, — med ett ord, villervallan är i högsta grad karakteristik. Och undra må man väl, hvad som förorsakar denna oerhörda brådska. Är det göromål? Är det nöjen? Nej, endast vanan, denna menniskans andra natur. Landets tillväxt är så hastig, att en New-Yorker tror sig komma efter sitt tidehvarf och sina landsmän, om han ej galopperar genom lifvet. Han sofver, äter, går, arbetar; allt sker i brådska. Att tillbringa några minuter längre vid bordet, än hvad som behöfves för att stilla den kväfvande hungern, skulle göra honom samvetsqval och förtviflan. Han måste bort. Hvarthän? — Till sitt kontor ..... för