som nu vandrade utföre, underkastande sig tåligt den hårda vissheten att ”Rubicon var passerad.” Han var medelmåttig till växten, ungefärligen lika bred om axlarne som om lifvet, och hade derjemte en hals, som af någon olycklig naturens nyck blifvit skapad oformligt kort, så att på ett längre afstånd öronen syntes fastvuxna vid skuldrorna. Antingen för att skyla detta fel eller såsom en prydnad hade håret blifvit tillåtet att nå en Schweitzisk bondlängd. Ansigtet bar stämpel af djupsinnighet, och här och der kunde upptäckas drag som talade om en mödosamt tillbragt lefnad. En ung flicka skulle kanske icke säga, att han såg bra ut; men en gammal mö kunde åtminstone inte kalla honom rent af ful. Han var ett midt emellan, som ofta besynnerligt nog är det som mest behagar här på jorden.
Förmodligen af glömska hade han lemnat tidningen efter sig på bordet. Mitt väckta intresse för mannen, dref mig att genast upptaga och genomögna den, för att om möjligt kunna träffa hvad som så mycket intresserat den besynnerlige främlingen. Förgäfves såg jag öfver kolumn efter kolumn; det var blott annonser om försäljningar af tomter och hus, om befraktningar och om spektakler för dagen, vidare polis-förhör, beskrifning på sex serskildta eldsvådor under den förflutna
