han insvept i en nattrock, som liknade mönstret af en Turkisk shawl. Det runda förmaksbordet var draget närmare eldbrasan. En mängd af papper, böcker, tidningar och bref lågo spridda öfver bordskifvan. De sednare hade snarare utseende af billets-doux än bref; men detta rör oss ej och det tillhör mig icke för öfrigt att upptäcka hemligheterna af en ungkarls boning. Vare det nog att veta, det brefven voro skrifna på blått, grönt och ljusrödt papper med guldkanter, och med turtur-dufvor och sammanflätade händer i sigillen. Stilen var förundransvärdt lik en fruntimmers-hands; men detta säger ingenting i våra konstfärdiga tider, då man kan lära sig skrifva den skönaste stil på tolf timmar, och då talanger att efterbilda hvilka handteckningar som helst, är en frukt af en half dags lärdom .... Men port-klockan ringer. Man öppnar. Det hviskas i förstugan. ”Hvem är det? Kom in!”
Förmaksdörren slogs upp af den svarta betjenten, och ett beslöjadt fruntimmer steg in. Värden uppreste sig långsamt från sin beqväma stol, aftog vördnadsfullt sin mångfärgade Grekiska kalott, och bjöd den främmande att intaga ett rum invid elden. Hon gjorde så, utan att yttra ett ord.
”Hvilken anledning tillskyndar mig detta
