nöje?” ... började han något förlägen och satte sig midt emot henne.
Intet svar.
”Hvem är det jag har äran att tala till?” fortfor han.
Samma tystnad.
”En liten explikation skulle kanske ej vara ur vägen,” tillade han halfstött öfver den okändas stillatigande. ”Kan jag vara till någon tjenst, eller hvad är meningen med denna visit?”
Ej ett ord till svar.
Nära att förlora tålamodet, kastade han sig baklänges i stolen och beslöt inom sig att under tystnad afvakta hvad som kunde bli af detta besynnerliga besök. Tungan slipper väl någon gång lös, tänkte han och tillslöt nu såsom vanligt sina ögon — detta var en ungkarls-vana, som han tagit sig på en läkares inrådan, emedan svaga ögon mattas icke af mörkret. Då han åter öppnade dem, såg han den allra nättaste lilla hand, som någonsin tillhört en qvinna. Den var utsträckt emot honom, så att hela formen på en gång syntes. De långa åt ändarne afsmalade fingrarne, det fina hvita sammets-skinnet, de små runda hålen i lederna ofvanpå handen — ingen mensklig varelse kunde vara likgiltig för så mycken skönhet? Och skulle icke en kännare hänryckas af en sådan syn? Vår
