godhet, och endast godhet. När de spelade på någon, stod det ej i mensklig makt att neka. Likväl förekom det såsom om allting vore uppgjordt hos henne, blick, åthäfvor, tal och känslor. För min del vill jag ej tro att hennes karakter var så studerad, som man påstod. I hennes dåvarande belägenhet fordrades försigtighet, för att ej i älskarens ögon få utseende af en äfventyrerska, och denna försigtighet misstogs för tillgjordhet.
Den som sett en gammal ungkarl kär, skall lätt kunna fatta de känslor, som på en gång, lik en elektrisk eld, bemäktigade sig vår man. ”Så är jag nu ändtligen åter kär igen!” yttrade han för sig sjelf. ”Detta är, om jag ej bedrar mig, för tjugu-sjunde gången. Narrar äro de som tro, att man ej kan älska mer än en gång i lifstiden! Om jag inte nu är lika kär, som då jag vid aderton års ålder först svor kärlek åt Carolina, vill jag aldrig se Guds dager!”
Den lilla förtjusande handen betäcktes med kyssar. Dess förförande ägarinna, som nu hämtat sig från sin afdåning, syntes temligen belåten med de brinnande ömhetsbetygen. Ett steg ledde till ett annat, och från en modest handkyssning kom man slutligen till kärleksförklaring och knäfall, tvenne säkra förelöpare antingen till handkramningar, smältande ögonkast, omfamningar och kyssar,
