sex månaderna af kontraktet åt en förmögen kryddkrämare, och möblerna såldes på auktion; samma öde fingo äfven alla öfriga husgerådssaker. Det säges att mannen fällt en tår, då vaggstolen kom under klubban, och att han uppgifvit en förfärligt djup suck, då en Ostindisk punsch-bål gick bort. A llt aflopp likväl lugnt och stilla; och med hela den realiserade förmögenheten i fickan begaf han sig med sin hustru på vägen, i Februari månad, innan vintern ännu brutit upp.
Det var första gången i sin lifstid, som han rest med fruntimmer: undra således icke, att han fann sällskapet högst besvärligt. Huru många småsaker fordrades icke nu, hvarpå han förut aldrig tänkt! Hade det ej varit för skam skull, tror jag, att mannen redan då skulle afsvurit hela giftermålet. Men så snart han förlorade tålamodet, drog frun genast af sig handsken, liksom af en händelse, och åsynen af den förtrollande handen hade alltid en påräknad effekt att afleda en storm, för hvilken hon med skäl bäfvade. Hans vrede lade sig då ofelbart lika hastigt som den uppbrusat — och den välsignade freden bibehölls på detta sätt ostörd emellan makarna.
Resan var lång och mödosam, såsom vanligen här, helst om vintern, då vägarne öfver den
